Skälet till att denna grupp av hundar kallas stående jakthundar är att de, då de hittar sitt byte, blir stående framför det med en stirrande/hotfull blick i motsats till de apporterande hundarna, som hugger tag i bytet när de hittat det.

Historien om de stående jakthundarna går långt tillbaka i tiden, till de drivande jakthundarna. Dessa hundar sökte upp, förföljde och tröttade ut viltet, för att sedan antingen själva göra slut på det, eller låta jägarna döda det. Detta gjorde de mycket effektivt. Men en del typer av vilt, exempelvis hönsfåglar och harar, reagerade annorlunda när hotet kom nära inpå. De la sig ner och tryckte sig platt mot marken. Några av de drivande jakthundarna fann dock en lämplig taktik för att möta denna försvarsreaktion: de blev stående med blicken fastnaglad på viltet tills jägaren kom och dödade det. Denna taktik uppskattades av jägarna, och genom träning och avel förstärkte man reaktionen gradvis genom att hela tiden välja ut de hundar som tydligast uppvisade den. På så vis utvecklades de stående jakthundarna långsamt till en egen grupp eller hundras.

Stående jakthundar söker i typfallet av terrängen i hundra meter breda sicksackrörelser. När viltet är uppspårat trycker det sig instinktivt mot marken. Hunden blir då stående i en karakteristisk ställning. När jägaren kommer inom skotthåll kommenderar han hunden att gå närmare bytet (en fågel eller en hare) och få det att hoppa, springa eller flyga upp från sin position –  detta kallas att stöta upp viltet. Jägaren kan då skjuta det. På signal från jägaren kan hunden sedan apportera det skjutna viltet.
Man skiljer mellan stående jakthundar av engelskt respektive kontinentalt ursprung. Det man utgår ifrån är skillnader i hundens bakgrund, naturlig jaktmark och den jakttradition som den ingått i. De engelska raser som går under namnen setter och pointer härstammar från spanielhundar och är särskilt utvecklade för öppen terräng. De flesta av dem är lätta och snabba. De kontinentala raserna är alla de övriga stående jakthundarna från Frankrike, Tyskland, Holland och resten av Europa. De är ofta kraftigare och tyngre än de engelska raserna och är särskilt lämpade för jakt i snår och tät skog.