Den blanka, silkesaktiga pälsen på en saluki är lättskött. Den skall bara borstas med en gummiborste då och då. På grund av sin korta päls kan hunden vara känslig för kyla, och man bör därför överväga att skaffa ett hundtäcke som hunden kan ha på under vinterhalvåret.

Även om det gått några generationer sedan hunden kom till västvärlden, uppför den sig inte riktigt som andra vanligare hundraser här. Den är mer reserverad mot okända, mer värdig och självständig, även om den knyter nära an till familjen, särskilt den person som tar sig an den mest. Dess utpräglade jaktinstinkter går inte att dressera bort; hunden glömmer allt när den får korn på ett möjligt jaktbyte - och också när den får syn på en katt i närheten. Man kan därför släppa den lös endast i inhägnade områden. Motionsbehovet är stort och kan tillfredsställas på två sätt. Antingen kan hunden få löpa vid sidan av cykeln, eller på en kapplöpningsbana, där den också kan få utlopp för sina jaktinstinkter.

Man skall vara noga med hur man föder upp en saluki, och respektera dess säregna natur. Om man är hårdhänt, får det ofta en negativ inverkan på hunden; den blir då ännu mer reserverad eller ännu mer jaktlysten. Salukin blir alldrig fullständigt lydig, men man kan ändå nå långt med rätt dressyr.