|
Den grupp av hundar som kallas sällskapshundar består med några få undantag av hundar som snällt kan sitta i ägarens knä – därav namnet knähund. De flesta är inte högre än långsidan på ett A4-ark. Det finns bland alla djurarter dvärgar, som har hittat något sätt att överleva. För sällskapshundens del har överlevnaden till stor del varit beroende av kärleken från människor.
Små sällskapshundar har varit kända i flera tusen år. Det kan man bland annat se på de många avbildningar, som framkommit i arkeologiska fynd. Hundar var mycket populära inom den östasiatiska överklassen (särskilt i Japan och Kina) och även i det gamla Egypten, Grekland och Rom har man varit förtjust i dessa hundar.
Det finns många olika typer av sällskapshundar. Några är bara miniatyrversioner av större sorter, med samma kroppsproportioner som den normala varianten. Andra har samma kroppsproportioner men en annan huvudform. Båda dessa typer har nästan alltid uppstått genom människans medvetna urval och avel. Den sista gruppen av sällskapshundar utgörs av de hundar, vilkas benpipor spontant stannat i växten mycket tidigt som resultat av ett ärftligt tillstånd, som också är känt från dvärgar bland människor. Detta gäller särskilt för pekingesrar.
När man skaffar sig en sällskapshund bör man vara inställd på att lägga mycket tid på skötsel. I gengäld behöver sällskapshundarna betydligt mindre motion än andra hundraser, även om de flesta faktiskt tycker om att springa runt – de skall inte alltid bäras, då blir de förslappade och får aldrig utveckla sina många medfödda talanger. Sällskapshundarna skall ofta få klorna klippta, då det naturliga slitaget är betydligt mindre än hos andra hundar (eftersom de rör sig mindre ute). Den största delen av skötselarbetet utgörs dock i de flesta fall av pälsskötseln. Många av dessa hundar har en fin päls, som kräver daglig vård med borste och kam. Detta skall man vara på det klara med innan man köper hunden. Man bör ställa sig frågan ”Vill jag lägga ned de timmar som krävs?”
|