Maltesern var något av en favorit för de gamla grekerna och romarna och fördes med överallt – storleken var ju inte något problem. Hunden har särskilt älskats av de högst uppsatta i samhället som en utpräglad sällskapshund, men en del historiker hävdar att den också en gång i tiden varit känd som en duktig råttfångare.

Pälsen på en malteser kräver mycket arbete. Det långa, täta, glansiga håret är rasens prydnad och bör verkligen få komma till sin rätt. Man skall därför ställa in sig på daglig borstning och frisering samt regelbunden tvätt och torkning med hårtork, och rengöra hundens ”skägg” efter varje måltid.

Bland alla sällskapshundar är maltesern en av dem som har det bästa uppförandet. Den är mycket kelen och knyter an starkt till sin ägare. Som alla andra sällskapshundar kan maltesern också vara livlig och lekfull. Den kan anpassa sig till alla livsstilar, så länge ägaren är klar över och sköter det omfattande arbetet med pälsen.

Det är inte svårt att dressera en malteser; den är både läraktig och intelligent och ivrig att vara sin herre till lags. Man skall dock akta sig för att bli överväldigad av dess näpenhet och alldeles skämma bort den, för då får man aldrig se hur mycket den verkligen kan lära sig, och hur pigg och vaken den är. Det är inte nödvändigt med långa promenader, bara hunden blir rastad någon gång emellanåt.