Det råder allmän enighet om att taxens korta ben har utvecklats som resultat av en mutation i de långa benpiporna. Detta handikapp skulle dock snabbt komma att visa sig vara en tillgång, då det gjorde taxarna lämpliga som drivande jakthundar, som kunde ta sig in i hål och gångar i jorden, och driva upp viltet i ljuset. Hunden är än idag vanlig som jakthund (särskilt vid gryt- och drevjakt), men är också en omtyckt familjehund. Den långhåriga taxen är den klart vanligaste av de tre pälstyperna och räknar fler hundar än de två andra (kort- och strävhårig) tillsammans.

Pälsen på en långhårig tax kräver ingen särskild skötsel. Den skall borstas med jämna mellanrum, särskilt på de ställen där pälsen tenderar att tova ihop sig. Taxar är i allmänhet mycket matglada. En fet och slö tax är dock inte något önskvärt.

Även om en långhårig tax har en begränsad storlek, är den på många sätt ändå en stor hund. Den har alla goda egenskaper som de större hundarna har, och är klok, energisk och pigg och samtidigt stolt, förnäm och värdig. Det är några av skälen till att den är så populär.

Obetingad lydighet hör dock inte till de egenskaper man brukar tillskriva en långhårig  tax, även om den är lättare att föda upp än den korthåriga. Hunden har sin egen vilja och sin egen uppfattning om saker och ting. Den är förhållandevis lätt att motivera, men det kan vara svårt att behålla dess intresse under längre stunder. Inlärningen skall därför ske under korta pass flera gånger om dagen. Man skall absolut inte vara hårdhänt, eftersom man då lätt retar upp hunden och får den att bli tjurig. Dess värdighet och frihetsbehov bör inte kränkas, då kommer man ingen vart.
Taxar behöver mycket motion. De skall inte ligga inomhus och slöa hela dagen. Man bör hålla hunden kopplad då man är ute med den, då jaktinstinkterna annars får hunden att rusa iväg då den hittar något spännande.