De första pudlarna dök upp i Europa under medeltiden. Redan på den tiden såg man dem ofta med utstuderade klippningar. Den ursprungliga orsaken till frisyren var att hundarna fungerade som jakthundar vid jakt på änder – den korta frisyren gjorde att de slapp fastna i taggiga buskar och grenar när de rörde sig ute i mossarna. Det internationella namnet caniche är franska för ”andhund” eller ”ankunge”. I Tyskland, som under en period gjorde anspråk på att vara rasens upphovsland, heter den Pudel, ett ord som är avlett av verbet ”Puddeln”, som betyder ”vada”. Under fjortonhundratalet lämnade pudeln mossarna för att istället inta husen och sällskapslivet. De mindre typerna blev under denna period framavlade för att passa det parisiska borgerskapets behov. Kungspudeln har däremot inte förändrats så mycket.

Den karakteristiska krulliga pälsen på en kungspudel (stor pudel) kräver en del arbete, inte minst om man har för avsikt att låta hunden delta i skönhetstävlingar, i vilka kraven är höga. Utställningshundar skall klippas på ett särskilt sätt. Klippningen kräver stor skicklighet, och man gör klokast i att överlåta den åt fackkunniga.

En kungspudel/stor pudel är intelligent, vaksam, känslosam, lekfull och läraktig. Det är en mycket allsidig hund, som kan anpassa sig till det mesta, något som är ett av skälen till att den är så utbredd. Hunden knyter starkt an till sina ägare och går långt för att vara dem till lags. Även barn och andra hundar trivs bra ihop med kungspudeln. På grund av detta är det inte svårt att föda upp rasen. Den uppfattar mycket snabbt befallningar, förbud, trick och konster, vilket har gjort den till en av de mest använda raserna i cirkusmanegen.

Kungspudeln/ den stora pudeln är samtidigt en mycket underhållande hund. Den älskar att leka och skoja och kan tillbringa timmar i sällskap med sin ägare och en boll.