Man skiljer mellan två typer av irländsk setter, en röd och en vit. Den röda är idag den överlägset mest utbredda, även om den var ganska sällsynt från början. Pälsen på båda varianter är relativt lång och slätt liggande och bör vara så glatt som möjligt. Skötseln består av en trimning i halvåret och regelbunden borstning för att avlägsna de lösa håren. Om hunden skall ställas ut bör dess päls få en omfattande skötsel.

Även om en engelsk setter passar både som familje- och jakthund, har många efterhand kommit att betrakta den som en ren familjehund. Den tongivande organisationen i dessa frågor, Irish Kennel Club, har dock fastställt tämligen stränga krav på prövning av egenskaper i fält, för att se till att hunden inte bara blir en vacker hemmahund. Dessa prov består dock hunden för det mesta väl; för den är både stark, intelligent och läraktig. Hunden är på det hela taget mycket social. Den knyter starkt an till sin familj och fungerar generellt sett bra med okända och andra hundar.

Även om en irländsk setter präglas av jakthundens energiska väsen har den lätt för att anpassa sig till ett liv tillsammans med människor. Den är gladlynt, kärleksfull, aktiv och lekfull. Man får dock ställa in sig på en del motion. Långa raska promenader, löpning vid sidan av cykeln och utmaningar av fysisk eller mental natur är bra. I dressyren bör man räkna med jaktinstinkten, som måste tämjas, så att hunden inte plötsligt rusar iväg när den – med hjälp av sitt skarpa luktsinne – får vittring på vilt.