Skälet till att dessa hundar kallas drivande jakthundar är att de driver fram viltet genom en effektiv, av lagarbete präglad jaktteknik, som på många sätt liknar vargarnas sätt att jaga. När en hund i flocken får vittring på vilt, går hela flocken upp i jakten, som pågår till dess att viltet i det närmaste faller omkull av trötthet. Efter det kan jägarna träda in och utföra den lätta delen av arbetet - med några välriktade skott. Och så är bytet fällt.

De drivande jakthundarna går också under namnet stövare(av danskans stöve, ströva, spåra, söka), eftersom de söker upp viltet med hjälp av sina välutvecklade sinnen (särskilt luktsinnet). Man skiljer mellan långbenta och kortbenta stövare, som är framavlade för olika uppgifter, olika klimat och landskapstyper.

De långbenta stövarna kan på grund av sin snabbhet söka av stora områden i flock. Snabbheten gjorde dem också lämpliga som jakthundar, då man i slutet på 1800-talet började att jaga till häst. I motsats till de kortbenta stövarna kunde de långbenta hänga med i hästarnas tempo. Det är svårt att förvandla en långbent stövare till en familje- och inomhushund. Jaktinstinkterna och behovet att röra sig sitter för djupt i hundarna. Undantagen är beageln och dalmatinern.
De kortbenta stövarna har en annan teknik än de långbenta, eftersom de inte kan löpa fort nog för att trötta ut viltet (som helt enkelt springer ifrån dem). De söker istället av landskapet en och en eller i par. När de så får korn på en räv, en hare eller kanske ett rådjur, skäller de högt så att jägaren kan höra dem. Därefter driver de viltet framför sig tills jägarna kommer inom skotthåll. Flera av de kortbenta stövarna har visat sig klara anpassningen till det lugnare familjelivet. Det gäller både taxarna och bassethundarna.