Den japanska shiba-hunden är en mycket gammal ras, som uppstod i bergsområdena som vetter mot Japanska Havet. Rasen har varit känd i över 3000 år och har spelat en väsentlig roll i den japanska kulturhistorien. Shiban användes ursprungligen som jakthund, men korsades i i samband med importen av klassiska europeiska jakthundsraser med dessa för att skapa en ny jakthund. Detta gjorde att den ursprungliga rasen blev allt sällsyntare, och det fick en grupp japaner att påbörja ett räddningsarbete för att säkra rasen från utrotning. Rasen fick sin standard 1934 och blev 1937 utnämnd till ett såkallat japanskt "naturmonument", något som bidrog till att rädda den numera så populära lilla hund ("shiba" betyder "liten hund" på japanska).
Bonusinfo
Storlek: Hanhundarna är 39 - 41 cm höga, tikarna 36 - 38 cm. Vikten varierar mellan 8 och 10 kg. Färger: röd, black, tan och ljus till mörk sesam.
Kännetecken
Pälsen på en shiba är kort och glatt och tämligen lättskött. Hunden fäller inte särskilt mycket.
Den lilla pigga shiban är kärleksfull, tillgiven och beskrivs ibland som en blandning mellan spets, terrier och katt. Den knyter starkt an till sin familj, men är inte nödvändigtvis intresserad av att lära känna okända. Det kan dock finnas stora skillnader på individnivå i tendensen till att vara reserverad. En del shiba-hundar är mer utåtriktade än andra. Om man önskar sig en utåtriktad shiba bör man inte välja valpar från reserverade föräldrar, då temperamentet i hög grad är ärftligt.
Även om våra dagars shiba sällan används vid jakt, har hunden fortfarande intakta jaktinstinkter. Den är mycket intresserad av vilda djur och kan spåra dem på långt avstånd, eftersom den har mycket kraftigt utvecklade sinnen. Då man föder upp en shiba skall man tänka på att det är en självständig och mycket intelligent ras. Den gör ingenting om den inte själv kan se någon mening med det, så man bör vara utrustad med tålamod, uppfinningsrikedom och godsaker som belöning - och alltid vara konsekvent. Hunden är inte behagsjuk, och gör inte något bara för att glädja sin ägare. Tvång och hårdhänthet bör absolut undvikas, då rasen som en reaktion på detta ofta visar sin katt-aktiga natur, och går sina egna vägar.
