I området kring staden Rottweil träffade de romerska hundarna på lokala hundraser, och i mötet uppstod den nya hundtyp, som vi idag känner till som rottweilern. Hunden visade sig vara till god hjälp för de lokala slaktarna, då inköpt boskap skulle föras till slakt i staden. Rottweilern kom så att användas uteslutande till arbete, som brukshund. Med tiden utvecklades den till en duglig vakt- och drivhund, och kom även att brukas som draghund. Rasen fyllde dessa funktioner ända fram till järnvägens framväxt under 1800-talet, varefter den var nära att helt försvinna.
Men då man under början av 1900-talet sökte efter lämpliga hundar till polisen, fick rottweilern en renässans. Hunden visade sig vara utmärkt för detta syfte. 1910 blev den officelt utnämnd till polishund, och den har sedan dess varit högt värderad för sina kvalitéer inom detta värv.

I motsats till vad de flesta tror är en rottweiler för det mesta en mycket vänlig hund. Den är lika förtjust i barn som många andra hundar, lika ivrig att behaga och lär sig lika snabbt, kanske ännu snabbare, nya uppgifter, både som brukshund och som familjehund. Det krävs bara - och detta är viktigt - att hunden hamnar hos en ansvarsfull ägare, som dresserar och socialiserar den ordentligt.

I motsatt fall kan en rottweiler bli farlig för sin omgivning. Det är därför mycket viktigt att sätta sig in i hundens grundläggande behov och se till att den stimuleras på rätt sätt. Detta är arbetskrävande. Man skall vara inställd på att ge den mycket motion, en tidig socialisering, en kärleksfull och genomtänkt dressyr och att ha ett nära förhållande till hunden. Tänker man på allt detta, får man dock en intelligent, lydig och orubbligt trofast hund, som är vaksam, modig, stark och beskyddande.